Ja e karta, ja e karta, ja e karta

Jag har, för att vara som alla andra, sytt landskapskläder. Fast jag måste erkänna att det inte riktigt är min kopp te, men ändå -jag köpte ju tyget. Lilla A blev överförtjust och sa att det ser ut som en karta.



Den ena var meningen att bli lite A-lije formad, mer som en tunika. Och den andra en helt vanlig tisha. Har inte provat dem ännu. Tror att den ena är för liten och vet att den andra är för stor. Men man kan ju alltid sälja....


Oftast när vi är ute och går blir jag och lilla A genast osams. Hon vill att vi ska vända och gå hem igen, jag hävdar (för döva öron) att vi ska gå runt, (runt skogen, runt sågen, runt hagen osv) -att vi redan är på väg hem, även fast det inte syns.
Lilla A vill verkligen ha sin vändning, för att hon skall godkänna att vi går åt rätt håll.

En kväll i december tog vi sparken för att kolla in alla fina julgranar. Sin vana trogen tjatade A på om att vi skulle gå hem och att vi skulle vända. Jag höll ut och sparkade på hemåt.

Väl hemma tog jag fram papper och penna och ritade upp kartor där jag visade hagen, skogen, sågen osv, och visade hur vi gick RUNT och kom hem igen, fast från ett annat håll....

Jaha, sa lilla A och verkade inte ett dugg intresserad...

Ett par dagar senare, vid middagen satt lilla A och lekte med maten. Skjutsade moset än hit och än dit, fiskbullarna bytte plats med broccolin och gurkbitarna skjutsades runt på tallriken. Plötsligt utbrast hon

-Jahaaaaa, mamma! -Menar du att vi gick JUNT BJOCCOLIN?