Pyamas

Kaffe är det bästa av allt. Det absolut bästa jag vet, (ja, förutom att krama mina barn och min man och allt det där...) är när jag får sitta i lugn och ro på morgonen, med ett stort glas latte och surfa runt på mina favortibloggar. Det är vad jag helst av allt gör på morgonen.

Om jag befinner mig på ett ställe där morgontidningen kommer före lunch, så sitter jag gärna med den. Helst av allt DN. Den gillar jag. Nyhetstidning på riktigt. Innan barnen kom, satt jag gärna vid nyhetsmorgon och njöt mitt morgonkaffe. Numera är det barnkanalen som gäller, så jag får hållas med laptopen. Och sedan lillebror kom så finns inte tid alls nästan. Men det gör ju bara det hela bättre. För om jag skulle ha tid att sitta här varje morgon och tycka att mitt kaffe är det bästa, då skulle min ritual vara vardag efter en vecka. TUR att jag har så lite tid ;)
Två nya favoriter har blivit Ä I A gart och Darlingthings. Ta en titt!

Tiden utan bebis (?) i famnen har blivit mindre. Tack vare en tålmodig make och en ganska duktig liten kille, så kan jag numera GÖRA något på kvällarna! Lovely.


Det blev ett pyamaspar. Ett till lillebror och en till storasyster.

Julklappar

Många gånger har jag surfar runt på IsaForms hemsida och dreglat över alla fina tryck hon gör. Jag har inte hittat något som riktigt passar mig eller mitt hem. Eftersom leksaksberget väller ut genom fönstren härhemma och filmpärmen liknar en tjock julgris, så har vi sagt att vi inte skall köpa några leksaker till barnen i år. De kommer ju med all sannorlikhet att få från andra håll, så vi behöver inte. Och då tar jag chansen och klickar hem varsin tavla åt de små.

En prinsessa till A och en djungelkille till S med deras namn på. Dom är så fina!!

Bilderna lånade från IsaForm


Lilla A får förhoppningsvis nya fönster och tapeter i sitt rum före jul, så då kan det ju passa med lite nytt.

Sovskola

Jag skriver lite här, när jag ändå bara sitter och håller andan. Mannen är borta ikväll och dottern är hos mormor. Jag och lille S är alltså hemma ensamma. Jag har precis lagt honom, och han skrek bara till lite, en endaste gång, sedan lade han sig och somnade. Det är första gången det händer mig. Låter konstigt kanske, men vi håller på med projekt "avmammifiering".

I över ett års tid har han fått somna i min famn, gärna ätandes. På mig. När han somnat ordentligt, så har jag lagt ner honom i sin säng, och det har inte dröjt länge förrän han har vaknat igen. Och skrikit. SKRIKIT. Och har det råkat vara så, att jag har åkt iväg, då har minsann maken fått vanka runt i stugan utan stopp, ända tills jag kommer hem igen, då först tystar bebin. Nattetid har han sovit mitt emellan oss, och fått äta när det passar honom.



Det innebär att han har ätit upp till 16-20 ggr per natt. Inte bra för honom, och inte bra för oss. Jag vill ändå inte sluta amma helt, (efterom han vill ha själv) så han får amma på morgnarna och lite efter middagsluren, om vi är på samma plats.

Jag och lilla A har sovit på golvet i hennes rum, i en ursnygg koja som vi gjorde i måndags. 2 nätter har det blivit, och vi kör på nu, tills lilleman har vant sig. Han har varit lite arg på nätterna när han vaknat, men just insomningen går ju långt över förväntan. (Säger jag och hukar mig för bakslag)

SOS

Men vad hittar jag här? Ojoj, en kall, öde stackars överbliven blogg, som är alldeles blå i ansiktet och nästan inte kontaktbar. Efter en stunds överläggning med mig själv så kom beslutet att göra hjärt och lungräddning, och den vet vi ännu inte resultatet av. Det kommer att visa sig inom kort.



Att vara eller icke vara. det har jag sannerligen ingen aning om. Men ibland vill jag och ibland vill jag inte. Dels det här med att blogga anonymt. Ibland vill jag komma ut ur bloggarderoben, och sen igen så tycker jag att det är ganska mysigt här bakom dörren. Några vet vem jag är och att jag är här, men de är ungefär två. Som känner mig i verklighetens verklighet alltså. En handfull nätvänner som ochså vet vad jag heter och vart jag bor, men i stort sett inte mer. Vad är meningen liksom? Att blogga anonymet alltså. Varför? Jag har väl inga hemligheter. Och det är ju inte så att jag direkt skäms över mig själv och mina handlingar/tyckningar heller. Nää, det här kräver en ordentlig fundering. Återkommer.

Ja, sannerligen

Ja, vad ska man säga. Så gick det med den bloggningen. Jag har så mycket för mig. Hela livet är en cirkus, med allt vad det innebär. Lille S fyller snart ett år, och hans första år är det snabbaste i världshistorien. Aldrig förr har väl ett år snurrat förbi så fort? Otroligt. Undrar hur det är med dom som har tio barn, fyller deras minsta år varannen vecka, eller vad tror ni? Nu förutsätter jag lite osvenskt att det fortfarande är folk som tittar in här ibland, märker ni det? Märker ni hur jag helt uppslukad av mig själv bara tar för givet att det sitter folk där och undrar när 17 hon skall uppdatera, den där Doris. Herregud, ödmjukare person får man leta efter.

Om sömnad och sånt. Jag har sytt. Massor av roliga kläder till både S och A. Har tom sålt lite. Bland annat mössorna som ni aldrig fick se någon bild på. Har köpt en overlock, eftersom den gamla aldrig blev använd och därför såld. Nu gick de inte längre vara utan igen. Tveksam meningsbyggnad. Men jag är tveksam hela jag. Jag är nog den tveksammaste jag känner.

Möss och muser

Ja, tänka sej. Jag har faktiskt sytt lite!! Bilder kommer...

Sista minuten

Sista seminariet, i skrivande stund 5 minuter kvar, och tentan skall lämnas in i eftermiddag. KLART.

Längtar faktiskt efter att sy, vilket är en känsla jag inte haft på länge. Jag har en beställning på ett par mössor till en spädis, mina egna vill nog också ha varsin. Gardiner till stugan skall bli och lite andra projekt som ligger på lut i huvudet. Sen får vi se om det kommer bilder eller ej, det vet man inte förrän efteråt. a en bra dag!

Farmor

Jag saknar min farmor. Saknar. Hon gick ur tiden en sen novembernatt i sitt hem, omgiven av sin barnaskara. Farmor var nittiofem när hon dog, hade levt med samme man sedan tjugoårsåldern, fött och uppfostrat nio barn, på samma gång som hon hade ett litet jordbruk med några kor och en häst.På vintrarna jobbade hon som matlagerska i skogen och äldsta barnen fick sköta ruljangsen hemmavid. Farfar jobbade också i skogen eller som grovis.

Farmor fick ett rikt liv. Många barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn, till och med barnbarns barnbarn hann hon få. Alla till lika stor glädje. En son rycktes ifrån hene alldeles för tidigt, och två av hennes barnbarn fick sjukdomar som de inte överlevde.

På senare år hade hon lite svårt att hålla reda på oss, så man fick ibland heta både Signe, Kerstin och Inga, men vad kan man begära? På slutet, när sjukdomen hade henne i sina klor, så blev förvirringen ibland rörande. Tex så ringde hon till min faster och viskade att det låg en okänd yngling och sov på hennes kökssoffa. Han var till och med stilig. Det visade sig vara hennes äldste son, min farbror som är 73 år.

Hennes hem delas upp i nio högar, huset ska säljas och jag undrar vem som nu ska vårda alla hennes vivor, pioner, rosor och förgätmigej?

Hon fattas mig.

Växtkraft

När vi handlar på ICA så hör jag helt plötsligt ett hysteriskt fnitter bakom fruktdisken. Jag känner igen fnittret och går mot det för att se vad som händer. Där bakom sitter A och håller ett äpple alldeles framför ansiktet och jag undrar vad hon gör.

"Åh mamma, vet du att det killas jättemycket när man stoppar upp dom här äppelpinnarna i näsan."

(Hur många äppelpinnar har stoppats upp? Hur många äpplen måste vi köpa?)

Helt enkelt!

Jag skriver ett inlägg när jag ändå är inloggad.

Jag egentligen in bara för att ta bort bloggen. Jag hinner liksom inte längre sy eller pyssla, så det känns onödigt att ha en blogg för just detta. Just nu är det bebis, snartfemåring, plugg och idéellt arbetet i byn som tar min tid. Det idéella är snart klart. Bebis har bara börjat... Och hon som snart fyller fem.... Finns inga ord.

Hon fick gå fram själv i luckan på sjukhuset i måndags.

"Hej jag heter AAAAA. Jag är såhär gammal. (Visar upp fyra små smutsiga fingrar) När jag fyller fem år ska Larz-Kristerz spela för mig på mitt kalas, du får komma om du vill. Jag ska aldrig mera klippa min lugg för jag ska ha samma frusur som Morgan, han e kompis med min kompis Billy Opel. Jag ska till doktorn idag och gipsa mina ben. Jag ska blanda färgerna."

Vi får se hur de blir med den här bloggen. Helt enkelt.

En dag kanske jag vaknar och bestämmer mig för att bli värsta bloggaren, helt enkelt!