Julklappar

Många gånger har jag surfar runt på IsaForms hemsida och dreglat över alla fina tryck hon gör. Jag har inte hittat något som riktigt passar mig eller mitt hem. Eftersom leksaksberget väller ut genom fönstren härhemma och filmpärmen liknar en tjock julgris, så har vi sagt att vi inte skall köpa några leksaker till barnen i år. De kommer ju med all sannorlikhet att få från andra håll, så vi behöver inte. Och då tar jag chansen och klickar hem varsin tavla åt de små.

En prinsessa till A och en djungelkille till S med deras namn på. Dom är så fina!!

Bilderna lånade från IsaForm


Lilla A får förhoppningsvis nya fönster och tapeter i sitt rum före jul, så då kan det ju passa med lite nytt.

Sovskola

Jag skriver lite här, när jag ändå bara sitter och håller andan. Mannen är borta ikväll och dottern är hos mormor. Jag och lille S är alltså hemma ensamma. Jag har precis lagt honom, och han skrek bara till lite, en endaste gång, sedan lade han sig och somnade. Det är första gången det händer mig. Låter konstigt kanske, men vi håller på med projekt "avmammifiering".

I över ett års tid har han fått somna i min famn, gärna ätandes. På mig. När han somnat ordentligt, så har jag lagt ner honom i sin säng, och det har inte dröjt länge förrän han har vaknat igen. Och skrikit. SKRIKIT. Och har det råkat vara så, att jag har åkt iväg, då har minsann maken fått vanka runt i stugan utan stopp, ända tills jag kommer hem igen, då först tystar bebin. Nattetid har han sovit mitt emellan oss, och fått äta när det passar honom.



Det innebär att han har ätit upp till 16-20 ggr per natt. Inte bra för honom, och inte bra för oss. Jag vill ändå inte sluta amma helt, (efterom han vill ha själv) så han får amma på morgnarna och lite efter middagsluren, om vi är på samma plats.

Jag och lilla A har sovit på golvet i hennes rum, i en ursnygg koja som vi gjorde i måndags. 2 nätter har det blivit, och vi kör på nu, tills lilleman har vant sig. Han har varit lite arg på nätterna när han vaknat, men just insomningen går ju långt över förväntan. (Säger jag och hukar mig för bakslag)

SOS

Men vad hittar jag här? Ojoj, en kall, öde stackars överbliven blogg, som är alldeles blå i ansiktet och nästan inte kontaktbar. Efter en stunds överläggning med mig själv så kom beslutet att göra hjärt och lungräddning, och den vet vi ännu inte resultatet av. Det kommer att visa sig inom kort.



Att vara eller icke vara. det har jag sannerligen ingen aning om. Men ibland vill jag och ibland vill jag inte. Dels det här med att blogga anonymt. Ibland vill jag komma ut ur bloggarderoben, och sen igen så tycker jag att det är ganska mysigt här bakom dörren. Några vet vem jag är och att jag är här, men de är ungefär två. Som känner mig i verklighetens verklighet alltså. En handfull nätvänner som ochså vet vad jag heter och vart jag bor, men i stort sett inte mer. Vad är meningen liksom? Att blogga anonymet alltså. Varför? Jag har väl inga hemligheter. Och det är ju inte så att jag direkt skäms över mig själv och mina handlingar/tyckningar heller. Nää, det här kräver en ordentlig fundering. Återkommer.