Jag saknar min farmor. Saknar. Hon gick ur tiden en sen novembernatt i sitt hem, omgiven av sin barnaskara. Farmor var nittiofem när hon dog, hade levt med samme man sedan tjugoårsåldern, fött och uppfostrat nio barn, på samma gång som hon hade ett litet jordbruk med några kor och en häst.På vintrarna jobbade hon som matlagerska i skogen och äldsta barnen fick sköta ruljangsen hemmavid. Farfar jobbade också i skogen eller som grovis.
Farmor fick ett rikt liv. Många barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn, till och med barnbarns barnbarn hann hon få. Alla till lika stor glädje. En son rycktes ifrån hene alldeles för tidigt, och två av hennes barnbarn fick sjukdomar som de inte överlevde.
På senare år hade hon lite svårt att hålla reda på oss, så man fick ibland heta både Signe, Kerstin och Inga, men vad kan man begära? På slutet, när sjukdomen hade henne i sina klor, så blev förvirringen ibland rörande. Tex så ringde hon till min faster och viskade att det låg en okänd yngling och sov på hennes kökssoffa. Han var till och med stilig. Det visade sig vara hennes äldste son, min farbror som är 73 år.
Hennes hem delas upp i nio högar, huset ska säljas och jag undrar vem som nu ska vårda alla hennes vivor, pioner, rosor och förgätmigej?
Hon fattas mig.
söndag, maj 17, 2009
Farmor
Av DORIS DAISY den 5/17/2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att du kommer att göra det. Inom dig. Kärleken lyser igenom i texten och det är säkert mer än nog för henne. Kram
Tårarna rinner ner. Jag står inför att förlora min mormor, och känner som du. Hon fattas mig, redan, fastän hon är kvar några månader till. Döden är så svår att leva med... Men jag tror säkert att din hyllning hade glatt henne mycket!
Jag blir alldeles tårögd. Min farmor gick också bort i november, den 11:e, 92 år gammal. Jag saknar henne jättemycket. Hon har lärt mig så mycket. Bl a sy och sticka/virka (jag kunde när jag var mindre, nu är det väl si och så med stickning och virkning).
Känner verkligen med dig!
Tårar här med. Jag saknar min älskade mormor. Det är så svårt, men de lever vidare i våra minnen och i oss och i vivorna och pionerna...
Kram!
Skicka en kommentar